Ja jisses, hur ska det här gå?
Vårens kurs är litteraturtung, minst sagt. Idag har jag plöjt Karin Falks ”Det svenska modeundret”, och konstaterar att jag är helt totalt lost. Alltså. Jag trodde att jag var intresserad av mode. Men. Det är jag inte. Däremot är jag väldigt intresserad av kläder, och vad våra kläder säger om oss som personer. Men mode, näää. Falk skriver initierat om 00-talets svenska modeexplosion, och nämner märken som Acne, Nakkna och Rodebjer, som jag såklart känner igen från nån liten bildtext i Svensk Damtidning eller Aftonblaskans skvallersidor. Men jag har verkligen ingen aning om hur dessa kläder ser ut och har ingen som helst relation till dem. Jag är 37, helt passé, och truddelutten ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup är det enda som far genom huvudet på mig.
Ja jisses, hur ska det här gå?
0 Kommentarer
Äntligen ligger snön vit utanför huset. Vackert är bara förnamnet. Snö är en riktigt bra inspirationskälla, eftersom den ändrar karaktär med väder och vind, och tid på dagen och året. Den är inte bara vit, utan alla nyanser mellan vitt, blått och grått (och ibland gult, om nån hund har gått förbi). Den kan kännas på olika sätt; torr, pulvrig, knastrig, kompakt, blöt, hård… Och den ser ju helt olika ut beroende på i vilken skala man tittar. Så min utmaning till dig är att ägna lördagen åt att verkligen studera snön, beskriva den både visuellt och verbalt! Vem vet, det kanske mynnar ut i en vacker akvarell, ett fotokollage eller en stickad tröja. ;)
Gregor Paulsson var en av de tidiga 1900-talets svenska smakuppfostrare. Han var inte lika sträng som Ellen Key, men han sparde inte på krutet för det. Han tyckte till mycket om konst och form, och dess plats i samhällsutvecklingen. Men vad folk kanske inte direkt har noterat är att han var en tidig miljökämpe också. I "Vackrare vardagsvara" från 1919 skriver han bl.a. "Världens tillgångar på råvaror äro icke så stora att vi i längden kunna tära på dem som vi de sista decennierna gjort". Ett värdigt citat med 95 år på nacken! Vill man läsa mer om Paulssons socialestetiska idéer så hittade jag en trevlig doktorsavhandling inom ämnet häromdagen.
Tydligen är det helt ute nu. Men jag har aldrig varit modern, så mig spelar det ingen roll. Bildgoogla ”shabby chic” och du kommer få en brutal överdos av vitt och de allra ljusaste av pastellfärger, eller en ”shabby chock” för att citera en god vän. Snubblade som av en slump över en trevlig artikel inom det akademiska ämnet etnologi som handlar om ”Shabby chic och slitenhetens estetik”. Klart läsvärd! Så vad tycker jag då? Ja, det är fint. För det är så himla genomtänkt och konsekvent. Och jag uppskattar verkligen när man ser att någon har tänkt igenom sina val och sedan löper linan ut. Men. Hemma hos mig är det dock mer ”shabby” än ”chic”, har jag fått höra av min brutalt uppriktiga mamma. Först måste vi ju betänka att min kulturella kontext är ett litet hus på en före detta åker i Mellansverige, och att jag kommer från en miljö starkt präglad av två kvinnors ekonomiska sinne och hemslöjdens ideal. Alltså har jag svårt att leva upp till bilden som presenteras i alla dessa inredningsbloggar och magasin (Jeanne D’Arc Living i all ära – men det är inte jag). Om vi går igenom checklistan så får vi väl se vad vi kan bocka av;
Decoupage har jag hållit på med så länge jag kan minnas. Jag älskar att klippa papper och klistra! Jag hade klart mest udda, men också coolast, bokomslag på högstadiet och gymnasiet. Kan man dekorera en yta så gör jag det. Du kan använda precis alla sorters papper; dagstidningspapper (här lägger vi in en brasklapp – det gulnar efter ett tag, men ibland är det precis den effekten man vill ha), glossiga bilder från resekataloger och modemagasin, fina bokstäver i ovanliga fonter från rubriker, servetter, bokmärken, vanliga färgglada pappersark, japanska småmönstrade papper och/eller speciella deoupagepapper av olika kvalisort. Kort sagt funkar precis alla sorters papper. Man klipper ut den biten man vill använda, limmar på den på det man vill dekorera och sen lackar man över för att det ska hålla. Lätt som en plätt! Bästa stället att bunkar upp material är Dekorationsverkstan. Man kan beställa över nätet eller besöka butiken på Gamla Tanneforsvägen 44 i Linköping. Ibland kan man hitta nåt man behöver på Panduro eller Slöjddetaljer också.
Min lista över pågående projekt är antagligen större än listan över avslutade projekt. Mitt nyårslöfte till mig själv får väl vara att i år ska jag verkligen försöka göra färdigt saker. Jag har säkert 20 söta små virkade blommor som väntar på montering, ett otal halvfärdiga broderier, massa mössor som väntar på att få trådar fästa och fina etiketter, möbler som väntar på ommålning… osv. Mitt just nu äldsta pågående projekt är en stol som jag började renovera 2007… men nu jägarns är den snart klar! Den ”ska bara” shabby chic-slipas lite och därefter lackas. Varför är det så svårt att göra färdigt? Är det kanske för att när man börjar se slutresultatet, så har liksom den kreativa processen nått vägs ände? Eller är det för att man helt enkelt inte vill skiljas åt från den där härliga lilla bubblan ett projekt utgör? Eller har man bara för mycket på gång samtidigt så att det bara blir pannkaka av det hela? Jag bjuder på ett litet urval av mina surdegar. Vägghylla, köptes på auktion 2011 och först igår började jag måla den. Den berömda stolen från 2007. Snart så! Furubänk, köpt våren 2013, ska slipas och målas om vit. Grannlåtsväska, påbörjad nu på jullovet - men när blir den färdig? Tre pågående broderier, ett från juni 2009, ett från mars 2013 och ett från september 2013. Hjärtan att hänga i fönstret, påbörjade december 2012 (sex stycken blev färdiga - sex stycken är kvar). Kudde, sydde klart en i svart 2011, med den i rött blev det aldrig nått mer av. Gardiner, påbörjade hösten 2011, sen försvann rynkbanden. Nu har jag hittat dem, men hittar inte krokarna. Men jag lovar att de ska bli färdiga innan vintern är slut!
Julen är avklarad, det var lite lätt kaotisk men väldigt roligt. Men alla dessa paket… ja, det var roligt, men man blir faktiskt lite lätt illamående av det. Nästa år blir det NOLL inköpta klappar, då skänker jag bara vaccinationssprutor via UNICEF. Vuxna människor med välbetalda jobb kan köpa det de eventuellt vill ha och behöver själva, den här hysteriska konsumtionen kring jul är bara dum. Bästa julklappen var nog hemstickade knä- och pulsvärmare i ett snyggt brunt handspunnet garn från mamma. Det är vackert när man får någons tid och omtanke på det sättet.
Egentligen skulle nog alla må bra av att reducera mängden prylar och sortera upp i sin röra. Jag började så smått helgen innan jul med att fästa de sista trådarna på några nästan-klara projekt och att sortera alla garner. Jag har sjuka mängder garn, helt galet mycket. Men när det är utspritt på tre olika rum och lite huller om buller så fattar man inte hur mycket det faktiskt är. Nu ligger alla garner sorterade efter sort i källarförrådet. I vacuum-påsar (finns för en tia på Rusta) och i pappkartonger med rödcederhjärtan i (köpta via Ullcentrum). Jag har sorterat ut två lådor med garner som kan bytas, en låda till loppis och plockat ihop tio påsar med blandade garner som räcker till var sin restgarnsmössa, och fått ihop restgarner till mammas julprojekt. Men jag har inte vågat räkna ihop hur många kartonger, nystan eller kilo det rör sig om totalt... Min önskelista till tomten i år är ganska kort: Ge ett ekonomiskt bidrag till UNICEF, WaterAid eller Musikhjälpen istället för att stressa ihjäl dig med att hitta en present till mig som jag egentligen ändå inte vill ha eller behöver.
Det bästa med julen är pepparkakor och julmust. Och att gå på julmarknad. Senaste veckorna har jag hunnit med marknad på Ekenäs slott, i Trädgårdsföreningen och i Gamla Linköping. Men inköpen har blivit förvånansvärt få och lokala; honung från Blåklintprodukter, Kisapepparkakan och finfint (och snällt!) angoragarn från Ödeshög. Ett paket kaffe vann jag också, det var nog det roligaste av allt. Kisapepparkakan bakas för övrigt sisådär 300 meter från oss, och när man går förbi luktar det ljuvligt! :-)
Concrete, betongstolen från det tidiga 80-talet som Jonas Bohlin designade som examensarbete vid Konstfack är ett exempel på vad som anses vara banbrytande svensk postmodernism. Men den är fan inte snygg. Och inte kan jag se dess storhet heller. Nä, jag tycker inte alls om den. Vad jag däremot inte kan låta bli att gilla, trots att de är precis lika opraktiska, är de två betongsittplatser jag snubblat över i Linköping. Betong är hårt och kallt, helt enkelt ett oerhört ofunktionellt material för en sittplats. Men på något vis bryts det kalla och hårda i de här två sittplatserna av de mjuka formerna. Många av förra sekelskiftets konstteoretiker skulle säkerligen tycka att Bengts soffa är ett helt förfärligt exempel på när ett material inte är sant mot sig självt, den har ju precis formen av en vanlig tygsoffa, men idag är ju attityden lite mer ”anything goes” (på gott och ont). Och för den praktiskt lagda, så går Tango att få med eluppvärmd sits! Bilder: till vänster; Bengts soffa, upphovsman okänd, minnesgåva till Bengt Erlandsson, Corson, Linköpings universitet, till höger; Tango, av Sigvard Håkansson, åtta stycken står utanför Håkanssons gamla kontor på Vasavägen.
|