Concrete, betongstolen från det tidiga 80-talet som Jonas Bohlin designade som examensarbete vid Konstfack är ett exempel på vad som anses vara banbrytande svensk postmodernism. Men den är fan inte snygg. Och inte kan jag se dess storhet heller. Nä, jag tycker inte alls om den.
Vad jag däremot inte kan låta bli att gilla, trots att de är precis lika opraktiska, är de två betongsittplatser jag snubblat över i Linköping. Betong är hårt och kallt, helt enkelt ett oerhört ofunktionellt material för en sittplats. Men på något vis bryts det kalla och hårda i de här två sittplatserna av de mjuka formerna. Många av förra sekelskiftets konstteoretiker skulle säkerligen tycka att Bengts soffa är ett helt förfärligt exempel på när ett material inte är sant mot sig självt, den har ju precis formen av en vanlig tygsoffa, men idag är ju attityden lite mer ”anything goes” (på gott och ont). Och för den praktiskt lagda, så går Tango att få med eluppvärmd sits!
Vad jag däremot inte kan låta bli att gilla, trots att de är precis lika opraktiska, är de två betongsittplatser jag snubblat över i Linköping. Betong är hårt och kallt, helt enkelt ett oerhört ofunktionellt material för en sittplats. Men på något vis bryts det kalla och hårda i de här två sittplatserna av de mjuka formerna. Många av förra sekelskiftets konstteoretiker skulle säkerligen tycka att Bengts soffa är ett helt förfärligt exempel på när ett material inte är sant mot sig självt, den har ju precis formen av en vanlig tygsoffa, men idag är ju attityden lite mer ”anything goes” (på gott och ont). Och för den praktiskt lagda, så går Tango att få med eluppvärmd sits!
Bilder: till vänster; Bengts soffa, upphovsman okänd, minnesgåva till Bengt Erlandsson, Corson, Linköpings universitet, till höger; Tango, av Sigvard Håkansson, åtta stycken står utanför Håkanssons gamla kontor på Vasavägen.